• Hem
  • Gästbloggare: Andréa Wilson – typ 3-diabetiker

Gästbloggare: Andréa Wilson – typ 3-diabetiker

Andréa Wilson – typ 3 diabetiker ( förälder till barn med diabetes ).

Vaknar mitt i natten av ett ljud som kan liknas vid en skällande/skrikande hund.. I en millisekund tror jag att min dotter då 4 år skojar, men i samma sekund ser jag att hela hennes kropp flyger som en fällkniv.. Fram o tillbaka.. Skriken från henne ekar i hela rummet. Inser snabbt att skriken kommer från att luften pressas ur hennes kropp av kramperna.. Munnen är alldeles stel…hela hon är stel.. På andra sidan om mig vaknar lillebror då 2 år som skrattar hysteriskt (det lät nog heltokigt i hans öron, förmodligen rädd också). Jag ringer 112 samtidigt som jag lyckas hålla fast hennes finger o sticka.. 1.3 har hon.. Jag skriker till kvinnan hos 112 att min dotter har diabetes, krampar o inte är kontaktbar. Jag är livrädd. Vi kommer fram till att jag måste ner o öppna porten till ambulansen.. 9 våningar ner. Hur fan ska jag klara det?!? Men jag måste..min dotter väger som bly då jag fångar upp hennes krampade kropp, det går knappt att hålla henne.. Halvnaken bär jag henne samtidigt som jag gnuggar dextrosol mot hennes mun, lillebror i släptåg.. In i hissen… Sekunderna går långsamt.. Hon kommer hinna dö är det enda jag kan tänka.. Nu dör hon.. Hon är borta.. Hon borde ha vaknat nu.. Som en skänk från ovan ligger en pinne i entrén. Jag lägger den mellan dörren o springer in i hissen igen. Väl hemma lägger jag min dotter på golvet i hallen. Lillebror är med hela tiden.. Min dotters kropp är fortfarande i full kramp.. Fingrarna spretar och är alldeles stela.. Munnen är spänd.. Tillslut märker jag att hon ser på mig, hon ser mig!!! Hon mumlar något, hon är kvar, hon klarar det!!!! Ambulansmännen kommer in genom dörren.. Jag är förvirrad, vet knappt vad jag gör eller vad jag säger.. Jag är lättad, rädd, omtumlad..min dotters kramper avtar bit för bit.. Tillslut är de endast ryckningar kvar.. Hon är förvirrad, hon undrar varför kroppen rycker.. Sen sitter vi i ambulansen alla tre på väg till sjukhuset.. När vi kommit in till rummet ska dottern undersökas, hon är rädd och trött då klockan nu är 3 på natten och hennes kropp förstås är helt slut.. Lillebror klappar henne på armen och säger “du är så modig wilma”.

Mycket av denna natt är borta från mitt minne, men det jag minns ligger alltid där.. Jag kommer aldrig glömma känslan av att tro att jag ska förlora mitt barn.. Den känslan bär jag med mig varje dag.
Skänk en gåva till min insamling – här!
Bästa hälsningar, Diabetesmannen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LifeStyleWorld.se