• Hem
  • oktober 2018

Månad: oktober 2018

Tjena!

Häromdagen blev jag intervjuad av Diabetes Wellness och som vanligt gick jag på stenhårt, hehe. Nej då, men jag är väldigt klar med vad jag tycker och jag tror det märks ganska bra i intervjun. Att dalta och hålla på fungerar ej!

Vill ni läsa intervjun så kan ni göra det —> här <—.

 

 

 

 

Bästa hälsningar, Diabetesmannen.

I torsdags hade IL Gradino i Uppsala smygpremiär, och vilken kväll det blev. Mycket folk, god mat och härlig stämning. Här ser vi Paolo, som är en av ägarna. Bra kille, diggar honom starkt!

Öl och pizza!

Sandra Lehto var glad.

Likaså Marcus Lehto.

Yummy in my tummy.

Joel var hungrig. Och snyggt klädd, som vanligt.

Helena var i gasen. Kul att se!

Skilda världar-Daniel var på plats.

Sveriges snyggaste tvillingar var också där. Trevligt.

Mäktigt, otroligt mäktigt!

Jan bar en riktigt snygg kostym kvällen till ära. Ljusgrått= Ofattbart sexig färg.

En av få som passar i den här typen av glasögon. Bra!

Mäktig bild på en mäktig man.

Sådärja!

Tack för en fantastiskt trevlig kväll!

 

IL Gradino öppnar 5/11 och ligger på Torkelsgatan 9. Ta med några vänner, ät en bit mat och drick några öl. Det är bäddat för succé!

 

 

Bästa hälsningar, Diabetesmannen.

Gästbloggare: Helen Frölander – typ 3-diabetiker ( förälder till barn med diabetes ).

Jag är mamma till sex barn. Två av mina barn har diabetes. Min näst äldsta på 24 år och min minsta på 5. Här är min berättelse när keila 5 år blev sjuk.

Min minsta flicka precis fyllda 1 år hade varit hängig i ett par dagar. Sista månaden så gick hon ner i vikt och följde inte kurvan. Den natten hemma så var hon kraftigt påverkad. Hon drack mkt, var inte sig själv. Och började kräkas. Hade redan ett barn med diabetes som i dag är 24 år och insjuknade som 5 åring men slog bort tankarna på att det skulla kunna vara det. Hon var ju så liten. Tog henne och åkte in till akuten mer och mer påverkad, ledsen, inte riktigt kontaktbar.

Väl inne så kollade dem blodsocker som låg på 26 mmol. Ketonerna var på över 6.0, när läkaren meddelade värdena så skrek jag. Nej, inte min bäbis också. Inte hon med. Sorgen, skräcken. Hon ammades fortfarande, hade knappt börjat äta vanlig mat. Tankarna snurrade. Hur ska detta gå. Blev panikfart till Iva och där väntade flera timmar av panik, tårar. Dem fick inte in infarterna, insulindropp och sockerdropp. Dem stack henne i fötterna, armar, händer, överallt. Vår lilla bebis var panikslagen, skrek hysteriskt och personalen gjorde allt dem kunde men inget gick. Det kom ner folk från alla möjliga möjliga avdelningar men ingen lyckades. Nu var det bråttom, får vi inte in dem nu så måste vi söva henne. Då kom det ner två tjejer från neonatal och fick in en i huvudet och den andra i pulsådern.

Efter flera timmar. Många tror att det sen blir bra men det är då jobbet börjar och aldrig tar slut. Första halvåret hade jag ingen dexcom  utan stack i fingret. Eftersom hon var så liten kunde hon inte tugga druvsocker. Åt inte så mkt mat. Jag gick upp varannan timme. Hela nätterna, varje natt. Jobbet tar aldrig slut. Men har nu fått dexcom vilket hjälper. Jag är otroligt tacksam för dem hjälpmedel som finns i dag. Nu är min hjälte 5 år gammal.

Och jobbet fortsätter.

 Skänk en gåva –> här <–

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bästa hälsningar, Diabetesmannen.

Lill-lördag pojkar och flickor! Hur mår ni? En annan mår faktiskt helt okej. Blodsockret har legat HELT okej i princip hela dagen och det tackar vi så klart för. Eller rättare sagt, TACK JOAKIM! För visst är det så att jag enbart har mig själv att tacka när blodsockret ligger bra. Jag kämpar som ett litet svin 24/7 för att sänka mitt Hba1c ( medelvärde ).Senast låg det på 89 vilket varken är URUSELT eller SUCCÉ.

Mot bättre tider. Kämpa!

Bästa hälsningar, Diabetesmannen

Det här går ju inte, att gå runt och se blek ut. Nästintill ett spöke är vad jag ser i spegeln, främst på morgnarna när blodsockret har en tendens att ligga allt för högt. I bland är det inte lätt när man vill se ut som James Dean men snabbt inser att det aldrig kommer att gå. Får väl vara nöjd med att jag är lika lång ( kort ) som James Dean var, 173 cm. Alltid något, ju.

Dock finns det knep, så här mitt i hösten, för att se lite bättre ut. Jag brukar gå till Mimmis Salong och spraya ( tana ) och klippa mig. Brukar oftast göra en light makeover rent frisyrmässigt. För det finns väl inge värre än när samma man eller kvinna gång på gång säger: Klipp lite kortare på sidorna och spara upptill. PH 2009 med Cimon Lundberg i spetsen må ha varit den bästa säsongen av PH någonsin, men frisyrerna som fladdrade under det svettiga täcket borde vi ha dumpat för längesen.

I morgon är det dags. Då kommer jag stå där, med min bleka och halvotränade kropp och sakta men säkert att bli brun. Fejkbrun. Nu ökar vi!

 

 

 

Bästa hälsningar, Diabetesmannen.

Andréa Wilson – typ 3 diabetiker ( förälder till barn med diabetes ).

Vaknar mitt i natten av ett ljud som kan liknas vid en skällande/skrikande hund.. I en millisekund tror jag att min dotter då 4 år skojar, men i samma sekund ser jag att hela hennes kropp flyger som en fällkniv.. Fram o tillbaka.. Skriken från henne ekar i hela rummet. Inser snabbt att skriken kommer från att luften pressas ur hennes kropp av kramperna.. Munnen är alldeles stel…hela hon är stel.. På andra sidan om mig vaknar lillebror då 2 år som skrattar hysteriskt (det lät nog heltokigt i hans öron, förmodligen rädd också). Jag ringer 112 samtidigt som jag lyckas hålla fast hennes finger o sticka.. 1.3 har hon.. Jag skriker till kvinnan hos 112 att min dotter har diabetes, krampar o inte är kontaktbar. Jag är livrädd. Vi kommer fram till att jag måste ner o öppna porten till ambulansen.. 9 våningar ner. Hur fan ska jag klara det?!? Men jag måste..min dotter väger som bly då jag fångar upp hennes krampade kropp, det går knappt att hålla henne.. Halvnaken bär jag henne samtidigt som jag gnuggar dextrosol mot hennes mun, lillebror i släptåg.. In i hissen… Sekunderna går långsamt.. Hon kommer hinna dö är det enda jag kan tänka.. Nu dör hon.. Hon är borta.. Hon borde ha vaknat nu.. Som en skänk från ovan ligger en pinne i entrén. Jag lägger den mellan dörren o springer in i hissen igen. Väl hemma lägger jag min dotter på golvet i hallen. Lillebror är med hela tiden.. Min dotters kropp är fortfarande i full kramp.. Fingrarna spretar och är alldeles stela.. Munnen är spänd.. Tillslut märker jag att hon ser på mig, hon ser mig!!! Hon mumlar något, hon är kvar, hon klarar det!!!! Ambulansmännen kommer in genom dörren.. Jag är förvirrad, vet knappt vad jag gör eller vad jag säger.. Jag är lättad, rädd, omtumlad..min dotters kramper avtar bit för bit.. Tillslut är de endast ryckningar kvar.. Hon är förvirrad, hon undrar varför kroppen rycker.. Sen sitter vi i ambulansen alla tre på väg till sjukhuset.. När vi kommit in till rummet ska dottern undersökas, hon är rädd och trött då klockan nu är 3 på natten och hennes kropp förstås är helt slut.. Lillebror klappar henne på armen och säger “du är så modig wilma”.

Mycket av denna natt är borta från mitt minne, men det jag minns ligger alltid där.. Jag kommer aldrig glömma känslan av att tro att jag ska förlora mitt barn.. Den känslan bär jag med mig varje dag.
Skänk en gåva till min insamling – här!
Bästa hälsningar, Diabetesmannen.

Det är helt fantastiskt vad man faktiskt kan göra tillsammans, om man samarbetar och ser sina medmänniskor. Samt visar sig mänsklig och känslig! Med åren har jag mjuknat något oerhört, i klarspråk: Blivit mer blödig. Och det tycker jag är fint och bra och viktigt. Det får mig att känna mig levande, på något sätt.

Jag brinner verkligen för att hjälpa andra och mår väldigt bra av det själv. För det ska ni veta, att jag är en väldigt snäll, ödmjuk och omtänksam person. Det säger i alla fall morsan, hehe. Nu ska jag inte berömma mig själv eller dylikt, för det känns lite vidrigt, men jag bryr mig verkligen om mina medmänniskor och bemöter ALLA med respekt. Det spelar ingen roll vem du är, var du kommer ifrån eller hur smal eller tjock du är – det är människan jag bryr mig om.

I förrgår skapade jag ju en insamling och vi har, tillsammans, samlat ihop lite över 2000 kr. På två dagar!!! Ni är så bra. Och fina! Tack som fan för ert engagemang!

Jag måste även ta tillfället i akt att tacka er underbara föräldrar som bidrar med känsliga och personliga texter, till förmån för den här insamlingen. Tillsammans bidrar vi till en mer öppen diabetes. 

 

 

 

Bästa hälsningar, Diabetesmannen.

Emma Måndroppe – typ 3-diabetiker ( förälder till barn med diabetes ).

‘Idag gråter jag’.

Jag gråter för sönderhackade jävliga nätter, för sönderstuckna små kroppar, fingrar och tår, för kränkningar och fasthållningar och ännu fler nålar, för strulande sensorer och tjutande pumpar, för ledsna och rädda små barn som tvingas vara modiga fastän det är det sista de vill. För överlevnad.

Jag gråter för den eviga kampen – kampen för att just mitt barn ska få bästa möjliga hjälpmedel, kampen med den dagliga informationsspridningen för att skapa förståelse för det galna liv vi tvingas till, kampen vi hela tiden för och som gör att vi natt efter natt delvis ligger sömnlösa för att mota ännu en hypo- eller hyperglykemi. Sömnlösa i mörkret och med tårarna brännande under ögonlocken.

Jag gråter för den stress, vanmakt, ilska och sorg som växer i mig när jag tvingas att ständigt ha ett vakande öga – natt som dag – för högt och för lågt, för den jävliga blodsockerresa vi dagligen gör, för misslyckade uträkningar och insulindoser, för de fantastiska fina syskonen som aldrig får den tid och omsorg de förtjänar och behöver, för skitsjukdomar som varje minut och sekund invaderar, och förstör, våra liv, för det eviga dåliga samvetet att aldrig nånsin vara i närheten av att räcka till. Aldrig någonsin.

Idag gråter jag.

Skänk en gåva till min insamling –  här!

 

 

 

Bästa hälsningar, Diabetesmannen.

God kväll!

Jag startade precis en insamling ( på Facebook ) för att samla in pengar till barndiabetesfonden. Insamlingen avslutas den 30 nov och målet är att samla in 20 000 eller mer.

Sverige har, näst efter Finland, världens högsta frekvens av diabetes hos barn.

Insjuknandet i typ 1 diabetes har stigit till över 900 barn om året i Sverige, och fortfarande vet ingen varför immunsystemet angriper och förstör de egna insulinproducerande betacellerna.

Barn och ungdomar med diabetes måste ta flera dagliga insulininjektioner, äta regelbundet med reglering av mängd och innehåll, utföra fysisk aktivitet helst dagligen samt följa behandlingseffekten med hjälp av blod- och urinprov.

Trots intensiv behandling drabbas barnen inte sällan av allvarliga akuta komplikationer – insulinchock respektive diabeteskoma – som kan vara livshotande.


Klicka här för att komma till insamlingen.

 

 

 

 

Bästa hälsningar, Diabetesmannen.

Med puberteten börjar ofta barnens tidigare så fina och jämna blodsocker att svänga, kraftigt och svårkontrollerat. Hormonerna flödar, insulinbehovet ökar och tonåringens attityd blir ett hån mot många av sjukdomens krav. Man förvandlas sakta men säkert till ett ‘tonårsmonster’.

“Vadå, sköta sig? Testa blodsocker? Passa tider? Planera?
Vadå, kronisk sjukdom?
Varken vuxentjat, hot eller böner biter särskilt bra på tonåringens egensinniga livsstil”.

Diabetes är en sjukdom som kräver stor kunskap och kroppskännedom. Under tonåren förflyttas allt mer av ansvaret från föräldrarna till de unga. Och så tycker jag att det bör vara även om stöd från nära och köra är viktigt. Man klarar inte den här kampen ensam.

Som förälder måste man ge barnet frihet och samtidigt vara en kontrollerande faktor. Man måste underlätta och stödja och inte komma med för många pekpinnar. Jobba i det tysta, skulle man kanske kunna säga.

Jag fick diabetes när jag var 12 år och bara någon månad efteråt hamnade jag i puberteten. Tuff tid!

Vill ni komma i kontakt med mig? Släng i väg ett mail till diabetesmannen@hotmail.com. Ingen fråga är dum, kom ihåg det!

Bästa hälsningar, Diabetesmannen.

  • 1
  • 2
  • 4
LifeStyleWorld.se