• Hem
  • Jag bryr mig, men ändå inte // I care, but not really

Jag bryr mig, men ändå inte // I care, but not really

Jag bryr mig, men ändå inte.

Jag tar mina sprutor och försöker att äta på någorlunda liknande tider varje dag. Jag drar ner på kolhydraterna, äter grönsaker och dricker som oftast vatten till maten. Ja, jag försöker göra allt som min kropp vill när det kommer till min diabetes. Men vad spelar det för roll när mitt blodsocker i princip alltid ligger för högt? För att vara helt ärlig, som jag alltid är här på bloggen, så har jag legat mellan 15-28 i bs senaste månaden. Senaste veckan har jag till och med vaknat på nätterna och känt av det höga blodsockret vilket jag nästan aldrig har varit med om. Oftast, när man ligger högt, så blir man trött, hängig och deprimerad vilket innebär att man kan sova länge ( 8-10 h ) utan att vakna. Och nej, det är inte direkt någon skönhetssömn man får efter en natt med högt blodsocker. Det känns mer eller mindre som att en lastbil har kört över en. I klarspråk: Man känner knappt att man har sovit någonting, trots 8-10 h sömn.

Jag tar mina sprutor som jag ska och jag kollar mitt blodsocker minst 20-25 gånger om dagen, men ändå lyckas jag inte!? Jag blir på riktigt ledsen, irriterad och arg över detta eftersom jag har levt med sjukdomen i över 16 år. Jag kan ALLT om den!

Jag orkar knappt bry mig längre av den anledningen att jag alltid blir lika besviken när jag ser vad min Freestyle Libre visar. Jag blir sårad vilket slutar med att jag mer eller mindre skiter i vad blodsockret är, just för att jag inte vill bli ledsen eller sårad. För tro mig, man känner sig riktigt värdelös när man inte kan ta hand om sin hälsa. Eller alltså, det är fel av mig att skriva ‘att jag skiter i vad mätaren visar’, för det gör jag ju så klart inte. Men man blir ju less, trött och utmattad över att flera gånger i veckan bli förnedrad av en sjukdom som har inkräktat min kropp. Vad har JAG gjort för att förtjäna den här sjukdomen? Ja, så går tankarna ibland.

Jag antar att jag måste leva lite mer som min sjukdom vill att jag ska göra, och lite mindre hur jag vill leva – typ. Det gäller att kompromissa även om det tar emot, det är trots allt inte en vacker kvinna som jag är tillsammans med, utan min diabetes.

————————————————————————————————————–

I care, but not really.

I take my insulin shots and try to eat at fairly similar times each day. I cut back on carbohydrates, eat vegetables and usually drink water with my food. Yeah, I try to do everything my body wants when it comes to my diabetes. But what difference does it make when my blood sugar is always too high? To be honest, as I always am here on the blog, I’ve been between 15-28 bs?? the last month. Last week I woke up at night and felt that my blood sugar was high, which I have almost never dealt with before. Most often, when your blood sugar is high, you get tired, hangy (lazy) and depressed, meaning you can sleep for a long time (8-10 h) without waking up. And no, it’s not directly any beauty sleep you get after a night of having high blood sugar. It feels more or less like a truck has driven over you. In plain language: You hardly feel that you have slept anything, despite 8-10 hours of sleep.

I take my syringes as I should and I check my blood sugar at least 20-25 times a day, but still I can’t manage!? I am really sad, annoyed and angry about this because I have lived with the disease for over 16 years. I know ALL there is to know about it! I can hardly handle caring anymore because that I’m always as disappointed when I see what my Freestyle Libre shows. I get hurt, which ends with me not giving a shit in what my blood sugar is, just because I do not want to be disappointed. Believe me, you feel really useless when you can not take care of your health. It’s wrong for me to write ‘I don’t give a shit about what the meter shows’, because of course that’s not the case. But you get sick, tired, and worn out several times a week of a disease that has disadvantaged your body. What did I do to get this disease? Yeah, sometimes my thoughts go in this direction.

I guess I have to live a little more as my illness wants me to do, and a little less how I want to live. It is a matter of compromising- even if my body takes, after all, it’s not a beautiful woman I’m with, but my diabetes.

 

 

 

Bästa hälsningar, Diabetesmannen.

Comment

  • För ett år sedan fick jag d1. Som 51 åring. Fick gå en kurs och träffa andra med sjukdomen. Och en av dem öppnade upp med just liknade dina ord “Jag är så jävla less”. Det var faktiskt en befrielse att få veta som nyinsjuknad att man kommer att känna så ibland och att det är helt ok. Och ni som drabbats från unga år har definitivt rätt att känna så. Att tappa sugen är normalt men här ska också vården hjälpa till. Tyvärr är ju det väldigt individuellt hur sjukdomen härjar och vilka hinder som den kommer att ge, vilket i sin tur gör det så svårt att hitta rätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LifeStyleWorld.se